Så länge jag kan minnas har jag varit tjejen som stått på barrikaderna och ropat ut åsikter. Sa åt mina dagiskompisar att ”det heter inte gedde det heter gav” när jag var fyra år. Skrev insändare till lokaltidningen som tolvåring när jag var upprörd över skolsystemet. Plitade ner ett tre sidor långt brev med förslag till förbättringsåtgärder till chefen på ICA Kvantum-butiken jag jobbat i under gymnasietiden, då jag slutade efter studenten. Visserligen efter att han själv uppmanat mig till det, eftersom jag ägnat minst en timma på en fest åt att berätta för honom hur hans företag kunde drivas på ett bättre och mer lönsamt sätt.
I min studentmössa stod det ”du säger det högt som andra tänker” och ”skolan blir annorlunda när du är där”. Jag blev chef när jag var tjugotvå år och trodde helt säkert att jobberbjudandena per automatik skulle hagla efter att jag slitit några år med att driva en butik.
Så blev jag mamma. Det vände mer eller mindre upp och ner på hela min värld. Jag älskade inte att ha en bebis. När andra sa att de var i bebisbubblan kände jag mig som en dödsdömd fånge som var tvungen att sitta inne med läckande bröst och försöka mata en bebis, medan resten av världen fick fortsätta sina spännande liv utanför min dörr.
Jag började så smått förstå att alla är olika. Att det faktiskt hade ett pris att helt okritiskt bilda sig en uppfattning om vad som var rätt och fel i livet. Vad det innebar att förbise det faktum att andra människor hade ett annat liv i sitt bagage. Att jag faktiskt inte hade vandrat en endaste mil i deras skor, och bara såg situationer utifrån mitt eget perspektiv. Jag hade helt enkelt ägnat en del av mitt dittills 28-åriga liv till att i många situationer inte vara särskilt ödmjuk.
På nyårsafton, precis innan min son fyllde ett år, sa jag det högt på en middag inför en massa personer, som alla var mycket äldre än jag, och som jag knappt kände. Det var lite som att kasta sig utför ett stup, men jag minns det lite som en milstolpe. ”Jag har insett att jag inte kan övertala hela världen till att tycka precis som jag”. Det var efter envisa påtryckningar från en väldigt fin vän som jag tillslut hade insett det, några veckor tidigare. Det var så jag hade sett på livet innan tror jag. Att den som inte tycker som jag, den har fel och är inskränkt och i vissa fall snudd på korkad.
Sedan dess har jag fått en till fantastisk son. Dessa två små varelser har fått mig att se på mig själv med helt andra ögon. En process som jag är så tacksam för. Jag tror inte att alla behöver bli föräldrar för att komma till insikt. Men för mig var det nog så och jag har faktiskt svårt att se hur jag skulle ha kommit dit jag är idag utan dem.
Om ett år är jag färdigutbildad personalvetare. Jag kan inte förklara hur mycket kunskap den här utbildningen har gett mig. Vilken eufori jag känner i min kropp när jag får ägna dagarna åt att läsa om personer från artonhundratalet som lagt grunden till det arbetsliv vi har idag. Om samhället, om mina medmänniskor och om hur mycket vi tar för givet. Om alla de hjältar ute i vårt samhälle, som sliter med att få vardagen att gå runt. Sådana som inte växte upp i ett tryggt villaområde, med föräldrar som gav oändligt med kärlek och vigde sina liv åt att köra sina tre barn till fotbollsturneringar och fixade matsäckar. Sådana som inte fått de engelska verben att bara sitta där, som inte vågat sjunga på skolavslutningar i en fullsatt kyrka, eller som inte haft lätt för att ta kontakt och prata med andra människor.
För alla är olika. Och jag tror att det är något som vi samhället borde reflektera lite mer över. Jag tycker mig möta så mycket avsky där ute. Okritiska röster som inte vill se saker ur ett annat perspektiv. Man måste inte ändra sin åsikt, men jag tycker att man åtminstone är skyldig att lyssna och vara intresserad av andras. Vägen till kunskap och klokhet tror jag handlar mycket om att lyssna till andra. Och jag övar varje dag eftersom jag har en tendens till att gärna prata...
Jag är övertygad om att det är så vi kan motverka de starka och onda krafter som finns i vårt samhälle idag. Står vi på varsin sida och vägrar att lyssna så blir vi tillslut polariserade och onyanserade. Och tjata gärna lite extra på den som vägrar, precis som min vän fick göra med mig. Tillslut kanske hen öppnar sina öron och sitt hjärta.
Och glöm inte. Det är inte farligt ändra åsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar