Om att förändras

Så länge jag kan minnas har jag varit tjejen som stått på barrikaderna och ropat ut åsikter. Sa åt mina dagiskompisar att ”det heter inte gedde det heter gav” när jag var fyra år. Skrev insändare till lokaltidningen som tolvåring när jag var upprörd över skolsystemet. Plitade ner ett tre sidor långt brev med förslag till förbättringsåtgärder till chefen på ICA Kvantum-butiken jag jobbat i under gymnasietiden, då jag slutade efter studenten. Visserligen efter att han själv uppmanat mig till det, eftersom jag ägnat minst en timma på en fest åt att berätta för honom hur hans företag kunde drivas på ett bättre och mer lönsamt sätt.

I min studentmössa stod det ”du säger det högt som andra tänker” och ”skolan blir annorlunda när du är där”. Jag blev chef när jag var tjugotvå år och trodde helt säkert att jobberbjudandena per automatik skulle hagla efter att jag slitit några år med att driva en butik.

Så blev jag mamma. Det vände mer eller mindre upp och ner på hela min värld. Jag älskade inte att ha en bebis. När andra sa att de var i bebisbubblan kände jag mig som en dödsdömd fånge som var tvungen att sitta inne med läckande bröst och försöka mata en bebis, medan resten av världen fick fortsätta sina spännande liv utanför min dörr.

Jag började så smått förstå att alla är olika. Att det faktiskt hade ett pris att helt okritiskt bilda sig en uppfattning om vad som var rätt och fel i livet. Vad det innebar att förbise det faktum att andra människor hade ett annat liv i sitt bagage. Att jag faktiskt inte hade vandrat en endaste mil i deras skor, och bara såg situationer utifrån mitt eget perspektiv. Jag hade helt enkelt ägnat en del av mitt dittills 28-åriga liv till att i många situationer inte vara särskilt ödmjuk.

På nyårsafton, precis innan min son fyllde ett år, sa jag det högt på en middag inför en massa personer, som alla var mycket äldre än jag, och som jag knappt kände. Det var lite som att kasta sig utför ett stup, men jag minns det lite som en milstolpe. ”Jag har insett att jag inte kan övertala hela världen till att tycka precis som jag”. Det var efter envisa påtryckningar från en väldigt fin vän som jag tillslut hade insett det, några veckor tidigare. Det var så jag hade sett på livet innan tror jag. Att den som inte tycker som jag, den har fel och är inskränkt och i vissa fall snudd på korkad.

Sedan dess har jag fått en till fantastisk son. Dessa två små varelser har fått mig att se på mig själv med helt andra ögon. En process som jag är så tacksam för. Jag tror inte att alla behöver bli föräldrar för att komma till insikt. Men för mig var det nog så och jag har faktiskt svårt att se hur jag skulle ha kommit dit jag är idag utan dem.

Om ett år är jag färdigutbildad personalvetare. Jag kan inte förklara hur mycket kunskap den här utbildningen har gett mig. Vilken eufori jag känner i min kropp när jag får ägna dagarna åt att läsa om personer från artonhundratalet som lagt grunden till det arbetsliv vi har idag. Om samhället, om mina medmänniskor och om hur mycket vi tar för givet. Om alla de hjältar ute i vårt samhälle, som sliter med att få vardagen att gå runt. Sådana som inte växte upp i ett tryggt villaområde, med föräldrar som gav oändligt med kärlek och vigde sina liv åt att köra sina tre barn till fotbollsturneringar och fixade matsäckar. Sådana som inte fått de engelska verben att bara sitta där, som inte vågat sjunga på skolavslutningar i en fullsatt kyrka, eller som inte haft lätt för att ta kontakt och prata med andra människor.

För alla är olika. Och jag tror att det är något som vi samhället borde reflektera lite mer över. Jag tycker mig möta så mycket avsky där ute. Okritiska röster som inte vill se saker ur ett annat perspektiv. Man måste inte ändra sin åsikt, men jag tycker att man åtminstone är skyldig att lyssna och vara intresserad av andras. Vägen till kunskap och klokhet tror jag handlar mycket om att lyssna till andra. Och jag övar varje dag eftersom jag har en tendens till att gärna prata...

Jag är övertygad om att det är så vi kan motverka de starka och onda krafter som finns i vårt samhälle idag. Står vi på varsin sida och vägrar att lyssna så blir vi tillslut polariserade och onyanserade. Och tjata gärna lite extra på den som vägrar, precis som min vän fick göra med mig. Tillslut kanske hen öppnar sina öron och sitt hjärta.

Och glöm inte. Det är inte farligt ändra åsikt.

Fetaostgratinerade romansalladsblad med frukt- och grönsakssalsa

Var ute och åt med några kompisar i fredags och fick inspiration att grilla romansallad, då detta var vad några fick in på sina tallrikar. Improviserade fram en rätt som jag tror kommer att bli en favorit och som kan varieras i all oändlighet. Och jag konstaterar helt klart att jag är svag för grillade blad, det påminner på ett vis om grönkål som varit i ugnen. Endivesallad är nog också utmärkt att grilla!

Fetaostgratinerade romansalladsblad med frukt- och grönsakssalsa

2 blad romansallad

¼ gul paprika

½ -1 röd chili

1 rött äpple

75 g fetaost

kokosolja, neutral

flingsalt

Sätt ugnen på grill 240 grader. Tärna paprika och äpple och hacka chilin i mindre bitar. Fräs i kokosolja, häll efter några minuter på någon matsked vatten och låt det sedan fräsa tills det blir mjukt. Skölj salladsbladen, torka av dem med hushållspapper och lägg dem på ett bakplåtspapper på en plåt. Pensla med kokosolja och strö lite flingsalt över. Fyll bladen med grönsakssalsan och smula över fetaost. Grädda i ugnen några minuter – ha stenkoll på dina blad eftersom det går rasande fort då de börjar få färg. Servera med röda linser eller något annat du tycker passar.

Kesoplättar med bacon, parmesan och oregano

För några år sedan var kesoplättar min absoluta specialitet, vi åt dem jämt och ständigt. Det är ett fantastiskt bra mellanmål, lätt att ta med i väskan och uppskattade av både barn och stora. Dessutom bra återhämtning efter träningen eftersom proteininnehållet är högt tack vare keso och ägg som bas.

Men som bekant kan man ”föräta” sig på saker som man får dille på under perioder, och därför har det inte blivit några kesoplättar i vårt hem på länge. För ett litet tag sedan fick jag dock syn på ett recept där man tillagat plättarna i ugnen i stället för i stekpanna. Självklart var jag tvungen att prova! Efter ett antal tillagningar och modifieringar, har jag nu kommit fram till ett bra sätt att göra dem och dessutom insett att man kan fylla dem med en massa gottigheter. Här kommer ett recept på kesoplättar med bacon och oregano.

500 g keso

4 ägg

2,5 msk fiberhusk

1 pkt bacon

0,5 dl parmesanost

0,5 tsk oregano

Sätt ugnen på 200 grader. Klipp baconet i små bitar och sprid ut på ett bakplåtspapper på en långpanna. Stek dem i ugnen i ca 7-8 minuter. Lägg dem på hushållspapper för att rinna av. (Självklart går det lika bra att steka dem i panna, jag tycker bara att det är smidigt att steka dem i ugnen). Riv parmesanosten fint. Mixa keson till en jämn smet och häll över i en bunke. Blanda ner ägg och fiberhusk. Tänk på att tillsätta husken lite i taget så att det inte bildas klumpar då den sväller. Det går även bra att mixa alla ingredienser om man har en matbredare/större mixer. Låt smeten svälla i några minuter, tillsätt oregano, parmesanost och baconet som svalnat. Rulla sedan bollar med händerna (gärna lite fuktade), lägg på plåten och pressa ut så att det blir en plätt, ca 1,5 cm tjock och 5-6 cm i diameter. Storleken är såklart valfri, men tänk på att plättarna till skillnad från när man steker, inte flyter ut utan behåller sin storlek. Grädda dem i 15-20 minuter i ugnen.

Jag hade tänkt ha en liten mängd tomatpuré i smeten, men tyvärr hade jag ingen hemma. Kan annars tänka mig att det hade varit gott!

Fantastiska smaker

För bara några år sedan var mitt matintresse väldigt obefintligt. Visst har jag alltid älskat mat, men verkligen inte att tillaga den, och jag har heller inte haft någon kärlek till själva råvaran. Som jag tidigare skrivit om på den här bloggen, har detta gradvis förändrats under de senaste fyra åren och idag "går jag igång" på spännande smaker, nya och oväntade kombinationer och kan inte sluta fascineras över allt gott som går att tillaga.

I senaste numret av Buffé (som för övrigt stod för enormt mycket inspiration den här månaden), får vi möte Yotam Ottolenghi - mannen som beskrivs som han som gjorde grönsaker sexigt. Det här reportaget älskar jag och var därför bara tvungen att prova ett av dem idag. Igår plockade jag av våra egenodlade salladsärter, så tajmingen kunde inte bli bättre. Och, kära läsare - den här upplevelsen var fenomenal. Jag kan inte förstå hur så enkla smaker kan bli så vansinnigt goda ihop. Ni måste prova den här tahinisåsen - med äppelcidervinäger, soja, honung och vitlök - som i kombination med grönsakerna, koriandern och sesamfrön blir sanslöst gott. Trodde aldrig att broccoli kunde lyftas till sådana smaknivåer. Över huvud taget är alla sorters såser på tahini min nya last. Därför tänkte jag snart prova varianten med ingefära och mynta som också finns med under Ottolenghis recept. Spana in tidningen för mer inspiration!

Receptet hittar du här. Jag lade till sojabönor för att få mer proteiner. Det ska också sägas att detta långt ifrån är en mättande lunch, utan den behöver kompletteras med annat ur näringssynvinkel.

När får våra barn vara missnöjda?

Jag är mamma till två killar, 3,5 år och 1,5 år. Då min man jobbat mycket under dessa år har jag genomfört ett helt gäng storhandlingar på ICA själv med dem båda. Vissa har tagit längre tid och inneburit mer hysteri än andra – borttappad scanner (två gånger på samma handling), gratisbanan som har hamnat på alla ställen utom i munnen, gallskrik efter mer prinskorv, avstämning som följdes av att stora killen trampade sönder en av kassarna så att allt innehåll rasade ut i hela vagnen (och lite ösregn på det då vi kom ut). För att inte tala om det kaos som lätt utbryter när lillen nu vägrar att sitta kvar i vagnen efter att vi passerat fruktavdelningen och sedan ska löpa amok på dessa underbart enorma ytor med storebror. Och det är precis efter att de båda kamperat i vagnen, vrålat ledmotivet till Byggare Bob och tävlat om vem som kan sjunga högst. Som gjort för stress och hjärtklappning. Men jag har alltid försökt tänka – det är bara en handling, vi är snart hemma. Och inte minst tänker jag – de är barn och de tycker att det här med att handla är precis hur kul som helst! Att få hjälpa till med scannern, att plocka ner saker, att springa runt som tokar och härja fritt, samtidigt som de får lära sig att ta hänsyn till andra människor.

Därför blir jag så otroligt förvånad då jag vid varje handling möter föräldrar med barn som sitter i vagnen och stirrar ner i en iPad, helt omedvetna om vad som sker runtomkring. Jag har funderat lite på detta. Tänkt att jag inte känner till deras liv, deras svårigheter eller omständigheter – vi alla kan ha anledningar till att välja att vara bekväma. Men oavsett så väcker det en tanke i mig. Jag funderar på när vi egentligen låter våra barn vara missnöjda och uttråkade?

Jag reflekterar över i vilka sammanhang jag ser barn med iPads och telefoner. På cafén där föräldrar sitter och fikar, i kön till Lisebergsbanan, i lekparken, i affärer där de dessutom går rakt in i saker utan att märka det, på leklandet då de ska äta lunch. Jag är inte ute efter att uppfostra andras barn, men jag kan inte låta bli att känna en rädsla inför vad detta skapar för människor i framtiden. Vad får våra barn för signaler då de alltid blir stimulerade av spel och filmer på en platta, i stället för att få vänja sig vid att ha tråkigt en stund?

När jag var liten hade jag ofta tråkigt. Så vad gjorde jag då? Jag ficka anstränga min kreativa hjärna med att hitta på något kul. Kreativitet skapar utveckling hos barn. Och vad gjorde mina föräldrar mina systrar och jag var gnälliga i bilen? De fick oss att tävla om att räkna bilmärken, bensinmackar och cyklister. Det var tufft för alla men jag är också helt övertygad om att det härdade oss – barn som vuxna. Om vi aldrig låter våra barn ha tråkigt – eller för den delen ta del av alla de intryck som t.ex. en mathandling innebär – så tror jag att vi gör dem en enorm björntjänst. För det kommer ikapp dem då de blir större, då livet för varje dag oftast innebär allt mer krav och tråkiga saker som måste göras. I längden kan jag fundera på vem som ska driva samhället om vi uppfostrar en hel generation att få roliga saker satta framför näsan på dem, så fort livet känns lite halvtrist. Allt för att skapa bekvämlighet för oss vuxna.

Frukost till barnen

Önskar så att jag hade ännu mer tid för den här bloggen – i mitt huvud och i min lilla inspirationsbok finns massor av inlägg som jag vill dela med er! Ni är en skara som läser bloggen, och jag blir alltid otroligt glad då jag får veta att ni blir inspirerade av att läsa, det är en superstor motivation för mig att klämma in tid för att sätta mig vid datorn.

Idag tänkte jag tipsa om frukost för barn. Ulrika Hoffer skriver i sin bok Råsmart Familj, om hur jordbruket och industrialiseringen har påverkat vår kost, genom uppkomsten av pastöriserad mjölk, raffinerat mjöl och socker och en väldigt stor tillgång till mat. Vi lever längre, men vi har också stora problem med sjukdomar i västvärlden – fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar. Över hundra år gammal forskning visar att dessa sjukdomar inte fanns i de mer primitiva samhällen av världen, men i de delar där man åt västerländsk kost, fanns också sjukdomarna.

Sedan skriver hon: ”Det är till exempel inte alls ovanligt att en dag ser ut såhär i en barnfamilj:”

Precis som Ulrika skriver i sin bok, så tror jag inte att socker, mjöl eller mjölk ställer till det för vår hälsa, så länge vi äter det i rimliga mängder. Men när en hel dag innehåller stora mängder av detta och har avsaknad av grönsaker och bra proteinkällor – då tror jag inte att det är märkligt att vi blir allergiska. För mig känns det som en ganska solklar anledning till att diabetes och gluten- och mjölkintoleransen har ökat lavinartat.

Detta sunda förnuft är utgångspunkten i vår familjs kost. Barnen äter bröd, pannkakor, choklad, tårta och glass – i rimliga mängder. De älskar detta - jag skulle ljuga om jag sa något annat! Men något som gör mig väldigt glad, är att de också kan bli lika glada för några torkade fikon eller dadlar, en skål med kikärtor eller en morot. Och där är jag ganska övertygad om att det handlar om vad vi lär barnen - vi behöver inte alltid ge dem alternativen med raffinerat socker. Många påpekar då att fikon och dadlar också innehåller mycket socker – och ja, det gör det. Men det innehåller också väldigt många nyttiga ämnen som kroppen mår bra av, samtidigt som de helt saknar tillsatser i form av färgämnen eller förtjockningsmedel.

Frukosten för vår treåring innehåller oftast en skiva bröd med smoothie, alternativt turkisk yoghurt med bär och frön/gojibär/bipollen. Ettåringen äter antingen samma, eller havregyn- eller bovetegröt. Men vissa dagar försöker jag välja annat och det går faktiskt alldeles utmärkt för dem, de äter och står sig lika länge som på standardfrukosten. I helgen fick de smoothie med avokado, mango, spenat och chiafrön, och varsin tallrik med en halv avokado (att äta direkt ur skalet tycker treåringen är kul), pumpakärnor, gojibär, torkade äppelbitar, några ostskivor och en sked med kokosolja.

Källor: "Råsmart Familj", Ulrika Hoffer, 2011