När får våra barn vara missnöjda?

Jag är mamma till två killar, 3,5 år och 1,5 år. Då min man jobbat mycket under dessa år har jag genomfört ett helt gäng storhandlingar på ICA själv med dem båda. Vissa har tagit längre tid och inneburit mer hysteri än andra – borttappad scanner (två gånger på samma handling), gratisbanan som har hamnat på alla ställen utom i munnen, gallskrik efter mer prinskorv, avstämning som följdes av att stora killen trampade sönder en av kassarna så att allt innehåll rasade ut i hela vagnen (och lite ösregn på det då vi kom ut). För att inte tala om det kaos som lätt utbryter när lillen nu vägrar att sitta kvar i vagnen efter att vi passerat fruktavdelningen och sedan ska löpa amok på dessa underbart enorma ytor med storebror. Och det är precis efter att de båda kamperat i vagnen, vrålat ledmotivet till Byggare Bob och tävlat om vem som kan sjunga högst. Som gjort för stress och hjärtklappning. Men jag har alltid försökt tänka – det är bara en handling, vi är snart hemma. Och inte minst tänker jag – de är barn och de tycker att det här med att handla är precis hur kul som helst! Att få hjälpa till med scannern, att plocka ner saker, att springa runt som tokar och härja fritt, samtidigt som de får lära sig att ta hänsyn till andra människor.

Därför blir jag så otroligt förvånad då jag vid varje handling möter föräldrar med barn som sitter i vagnen och stirrar ner i en iPad, helt omedvetna om vad som sker runtomkring. Jag har funderat lite på detta. Tänkt att jag inte känner till deras liv, deras svårigheter eller omständigheter – vi alla kan ha anledningar till att välja att vara bekväma. Men oavsett så väcker det en tanke i mig. Jag funderar på när vi egentligen låter våra barn vara missnöjda och uttråkade?

Jag reflekterar över i vilka sammanhang jag ser barn med iPads och telefoner. På cafén där föräldrar sitter och fikar, i kön till Lisebergsbanan, i lekparken, i affärer där de dessutom går rakt in i saker utan att märka det, på leklandet då de ska äta lunch. Jag är inte ute efter att uppfostra andras barn, men jag kan inte låta bli att känna en rädsla inför vad detta skapar för människor i framtiden. Vad får våra barn för signaler då de alltid blir stimulerade av spel och filmer på en platta, i stället för att få vänja sig vid att ha tråkigt en stund?

När jag var liten hade jag ofta tråkigt. Så vad gjorde jag då? Jag ficka anstränga min kreativa hjärna med att hitta på något kul. Kreativitet skapar utveckling hos barn. Och vad gjorde mina föräldrar mina systrar och jag var gnälliga i bilen? De fick oss att tävla om att räkna bilmärken, bensinmackar och cyklister. Det var tufft för alla men jag är också helt övertygad om att det härdade oss – barn som vuxna. Om vi aldrig låter våra barn ha tråkigt – eller för den delen ta del av alla de intryck som t.ex. en mathandling innebär – så tror jag att vi gör dem en enorm björntjänst. För det kommer ikapp dem då de blir större, då livet för varje dag oftast innebär allt mer krav och tråkiga saker som måste göras. I längden kan jag fundera på vem som ska driva samhället om vi uppfostrar en hel generation att få roliga saker satta framför näsan på dem, så fort livet känns lite halvtrist. Allt för att skapa bekvämlighet för oss vuxna.