Om att värdera

Jag har kommit på något som kommer göra mitt liv betydligt lättare! Det finns nämligen en sak som har blivit allt mer klart för mig den senaste tiden. Hur vi värderar saker.

Vissa perioder i livet är helt klart tuffare än andra. De flesta som upplevt det kan nog skriva under på att en stor utmaning kommer under småbarnsåren. Skrik i ens omgivning i flera år, en trotsperiod som stundtals dominerar ens tillvaro, sanering vid matbordet fyra gånger per dag, bajsblöjor som produceras på löpande band, jobb som ska skötas, mat som ska lagas, träning som ska hinnas med, en tvättstuga som svämmar över och en relation som någonstans mitt i allt ska fungera. När barnen väl kommit i säng, klockan är åtta och man helst av allt bara vill sätta sig i soffan. Då stirrar disken argt på en från köket och i sovrummet står två överfulla kassar med den där urtrista underklädestvätten vars miljoner sockar borde ha sorterats för minst tre dagar sen. Och såhär är det inte en dag i veckan. Utan varje dag. Under lång tid, en tid som man kanske ibland inte tror sig se något slut på.

Då är det väldigt lätt att värdera dessa uppgifter som vansinnigt tråkiga. Att totalt gå in i den spontana känslan – ”FY så tråkigt och jobbigt detta är, jag avskyr verkligen att sortera strumpor och disken orkar jag bara inte med!”

För fyra månader sedan såg jag en film med Lovisa ”Lofsan” Sandström. Hon är en känd PT som sprang New York Marathon i höstas. Du kan titta på filmen här. Filmen är helt fantastisk och väckte en tanke hos mig som följt mig varje dag sedan dess. Vi får följa med henne och hennes man på resan, som startar på en buss extremt tidigt på morgonen och som tar dem ut till Manhattan. Där står de i flera timmar, i snålblåst och ett par plusgrader och väntar på att få springa drygt fyra mil. (Min tanke här är för övrig: som om det inte vore nog jobbigt att springa en mara, att dessutom behöva stå och frysa en halv arbetsdag innan man börjar!). Hela tiden berättar hon hur det känns. Hon är lyrisk och otroligt lycklig över att få vara på plats. Jag minns inte hennes exakta ord, men hon konstaterar under filmens gång flera saker som har en negativ innebörd – ”nu är det väldigt kallt”, eller ”vi har stått här i tre timmar och fötterna är iskalla”. Sen börjar de äntligen springa, efter några mil konstaterar hon ”att nu är det tufft och ganska motigt”.

Och jag noterar något mycket anmärkningsvärt. Hon säger alla dessa saker, men de är alla konstaterande, men helt utan värdering. Hon sätter ord på det och sedan fortsätter hon att springa. Det är nästan så att hon låter positiv när hon uttalar dessa negativa ord! Som om ”känslan jag har nu är underbar” och ”vi har sprungit tre mil, ska springa tolv kilometer till och jag har väldigt ont i fötterna” egentligen låter som samma meningar. Och har ni tänkt på vilken skillnad det blir? Hur mycket energi man faktiskt sparar på att inte stanna kvar vid en negativ tanke och lägga hela sin känsla i hur jobbigt något är?

Tillbaka till den där disken och strumporna i högen – precis som Lovisa har valt att genomföra ett maraton, så har jag valt och åtagit mig uppgiften att skapa en familj och i det ingår dessa uppgifter. Vad kan jag då göra? Lägga all min energi på att sucka och uttrycka med värde hur otroligt tråkigt det är att behöva göra alla dessa trista saker. Eller göra som Lovisa. Konstatera – jag har en tråkig disk att ta hand om och sockar att försöka para ihop – och sen bara göra det. Det här tankesättet kan appliceras på alla saker och alla de uppgifter som vi har framför oss som måste genomföra, oavsett vad vi själva tycker om det. Litet som stort, känslomässigt som praktiskt.

”Men så jobbigt det verkar!”, tycker du kanske nu. Och jag håller med dig. Det är jättejobbigt att förändra ett tankemönster! Men jag har nått en punkt då jag inser att vissa saker kommer jag inte undan, vissa saker kan jag inte välja. Det jag däremot kan välja, är hur jag konsumerar min energi och vilka tankar jag tänker. För faktum kvarstår – uppgiften måste genomföras och det enda jag har möjlighet att påverka är hur jag värderar den.

Nu ska ni veta en sak! Jag är inte en perfekt utövare av det här tankesättet. Långtifrån. Faktum är att jag har under en lång tid blivit övat upp en förskräckligt bra förmåga att värdera saker och mentalt sucka över hur jobbigt det är, åtminstone i perioder. Men jag känner mig tacksam över att ha uppmärksammat mönstret. Tacksam över att ha flera människor i min omgivning, som jag efter att ha sett filmen, insett är personer som också avstår från att värdera tråkiga saker och i stället låter dem förbli neutrala. Min erfarenhet av livet är att man först är omedveten om något, sedan blir medveten (ibland plågsamt) och efter det behöver man en viss tid för att verkligen förändra ett beteende. Det viktiga är att det där lilla fröet blir sått och sedan får en chans att växa. En del frön gror snabbt och börjar växa, medan andra behöver flera säsonger på sig innan det tar sig. Och visa lite förlåtelse mot dig själv om det går trögt. Så, vattna och ge det kärlek och mycket sol, så kommer det att hända saker tillslut.